Läste en fb-väns inlägg härom som gav lite tankar, inspiration till detta inlägg och funderingar.  Hon skrev ett brev till sig själv som ung, om gliringar, mobbing och synen på sig själv.

Jag tror min tjockis-karriär började på dåvarande dagis där jag kallades "Emma Sederlin tjock som ett svin" och "grisnäsa".  Fy så "elaka" barn kan vara, av olika anledningar. Det sved... gav mig en negativ självbild redan som liten. (Jag hette ju Sederlin i efternamn då.)

 

Jag har alltid haft vänner men alltid känt mig utanför och annorlunda än alla "normala" i min ålder. Det gick inte över förrän i 20 årsåldern. Känslan av utanförskap.... När jag ser bilder av mig själv som barn/ ung/ tonåring så ser jag ju nu att jag inte ser ut som jag trodde att jag såg ut då. Jag tyckte att jag var enorm! Jag har aldrig varit pinnsmal men herregud om ni visste vad jag såg i spegeln.  

Alla andra var så snygga, fina och trevliga, omtyckta. Jag såg på mig själv som ful, tjock och annorlunda. Men jag tror jag dolde det väl genom att försöka, genom att spela att jag var modigare och inte alls kände som jag gjorde. Men fy så många gånger jag gick till skolan med en klump i magen. Att inte veta var jag hörde hemma, att ha idrott och DUSCHA var en mardröm varje gång. Att ha simning på idrotten var ännu värre!!! Blickarna och tisslet och tasslet...  Elaka och onödiga kommentarer, speciellt på högstadiet, som man inte vill höra. Jag har alltid haft stor rumpa och den var det några som tyckte det var nödvändigt att kommentera.

 

Alla andra träffade killar och var ihop hela tiden med nån poppis, snygg och trevlig kille, så kändes det. Mig var det ingen som tittade på. 

 

Att gå runt med alla dessa känslor som tonåring gjorde att jag testade olika umgängen för att hitta nån stans att höra hemma, någonstans där jag kunde känna mig normal och bli bekräftad. Med det menar jag att antingen kände jag mig för korkad med de som var " smarta" för ocool med de " coola" osv. sen fanns det såklart några nära vänner jag verkligen kände mig bekväm med 💕 men även med dem kände jag mig annorlunda och " ovärdig"

 

Vad menar jag då med att min tjockis-karriär började... Jo, jag var ju, i mitt huvud, för tjock för att sporta, för klumpig, började tröstäta och hade en syn på mig själv att jag kan inte få en sån där snygg fotbollstjejkropp som Tessan eller snygg rumpa som Maria, magrutor som Heidi osv. Idag vet jag ju att om jag hade börjat träna,  sportat och inte tröstätit så är det klart att jag fått en finare kropp och säkert en bättre självkänsla. Att röra på sig gör ju att man mår bättre. Men jag vet också att jag dög som jag var. Jag var inte enormt tjock. Jag var lite mer kurvig än jag önskade men inte tjock! Jag trodde inte att jag kunde...  Jag trodde inte jag dög. Jag tror också att eftersom andra fokuserade så mycket på hur jag såg ut, så tog det över för mig också. Att det var viktigare att bli bekräftad för hur jag såg ut än för hur jag var som person. Jag sökte mycket bekräftelse periodvis och "se mig, se mig". 

 

Vikten smög sig på för att jag inte trodde att jag förtjänade att ta hand om mig själv!!! 

 

Det var först när jag började träna ordentligt för första gången 2007/2008 som jag fattade att JAG kunde och ännu mer när jag började köra online coach med Micke (2014) som jag fattade att jag kunde på riktigt och att jag nu har verktyg för hur det går till att tappa storlekar och hur jag ska göra för att sen för att inte gå upp igen, även om det är det svåraste. Det viktigaste är att jag lärt mig att jag mår bra av att röra mig och rätt mat. Tänk om jag fattat detta tidigare! Tänk om och tänk om... Nu är det inte så och allt som varit innan har ju kliché aktigt "format" mig. 

 

Men det hade varit lättare om jag som 37 åring inte hade behövt kämpa så för min självbild och självförtroende fortfarande angående just mitt utseende de, duga som jag är osv ...  Det sitter så djupt rotat och något som är svårt att jobba bort. Men nu försöker jag verkligen att jobba med att få hjärnan med på tåget, jag slåss med mig själv och mina hjärnspöken varje dag. Skillnaden nu mot när jag var ung är att jag tillåter mig och andra att bli omtyckt och älskad. Jag tycker att jag förtjänar det idag. 

 

Ett lagom långt och flummigt inlägg om tankar som snurrat..

 

Usch vad man önskar att man kunde skaka om unga tjejer och tala om att de duger som de är 💕